Ett kejsarsnitt.

Angående barnmorske besöket i morgon så har vi beslutat, jag och Pontus. Att om bebis inte har vänt sig åt rätt håll, med huvudet neråt så kommer vi att boka ett kejsarsnitt på en gång. Vi vill inte störa bebisen med ett vändningsförsök, de är ju trots allt en stress för bebisen och för mig. 50 % chans att de vänder bebisen, men vill inte störa bebisen och jag vet hur ont och dåligt jag mådde under vändningsförsöket med Emma.

Sätter sig bebis nr 2 likadant som sin syster så är de nog menat att de ska bli kejsarsnitt. Visar de sig när vi kommer in sen på kejsarsnitt dagen eller tidigare att bebis ligger med huvudet neråt så åker vi hem igen och kör på en vaginalförlossning. Känns bäst för mig, Pontus och bebis! tycker inte ni att detta låter som ett smart beslut?

Vet att många i min situation vill inget hellre än att ha snitt för att de är livrädda för en vaginalförlossning. Men tro mig har man inte genomgått en vaginal förlossning och vill så jätte gärna genomgå en så känner man att man blivit snuvad på sin förlossning. I början kände jag mig nästan lite misslyckad. Många får genomgå något så underbart som att få krysta fram sin bebis och sedan få upp den på sin mage/bröst. Att kika på förlossningsprogram gör mig bara mer sugen och jag gråter så tårarna sprutar varje gång en nyfödd kikar ut. Så vackert att se det första mötet mellan mor och bebis.

Denna gång vet jag vad som kommer ske om de blir ett snitt. Jag är med på handlingarna och behöver inte alls vara lika livrädd som jag var när Emma skulle plockas ut. För gosse vad jag grinade och ville hem, kände att "Näe vi föder barn en annan dag" "Den kanske har vänt sig i morgon" Tankarna som for igenom mig var "tänk om bedövningen inte tagit ordentligt" Eller "förmodligen så dör jag nu" "ger dem mig en spruta till går jag här ifrån" "vad gör alla främmande människor här" "Vad många män" Denna gång vet jag och de känns betydligt bättre. Jag vet att de förekommer mycket sprutor och nålar, det luktar starkt och sterilt i operationsrummet, de förekommer manlig narkospersonal och framförallt de är fler personal på en operation än en vanlig födsel. Jag vet att jag kan bli kvar i dagar på sjukhuset och jag vet att denna gång ska jag klara det, jag är förberedd!

Även denna gång kan jag vara lite besviken inombords men är absolut inte helt snuvad som första gången. de blir ju en bebis och ut ska den på ett eller annat sätt. Så länge barnet mår bra så mår jag bra :D

Många har sagt och ställt frågan, varför prövar du inte att föda i sätesbjudning? Den känslan skrämmer mig mer. 2:a barnet som sitter i säte, hade jag fått en "normal" förlossning med Emma, hade jag kunnat överväga att föda barn nr 2 i sätesbjudning. Men inte första, så modig är jag inte. Men beundrar de kvinnor som faktiskt vågar föda i säte och lyckas. Starkt jobbat till er kvinnor, modigt gjort!

Ni andra som verkligen tjatar och verkligen får igenom ett kejsarsnitt, bedjar jag till att tänka om. De är inte snyggt att ha ett ärr på magen som aldrig försvinner och skapar "valk" Magen blir aldrig eller sällan platt efter ett snitt. De kan göra sjuhelsikes ont i flera dagar, veckor efter en bukoperation som är bland de största operationerna man kan göra. Kommer bebisen spontant med ett akutsnitt på natten får du inte vara med din bebis och den närvarande förens bedövningen släppt, jag låg i ett bevakningsrum ensam med massa andra människor i ca 5 timmar och väntade på att bedövningen skulle släppa, och de ända jag kunde tänka på var den lilla vackra flickan som jag hastigast såg i en minut. Dessa fem timmar var och kändes som ett möte med helvetet rent ut sagt. Jag kände mig så ensam och ville springa därifrån. De är lätt när man är bedövad från tuttarna och ner. Det är heller inge kul att få binda och sängkläder bytta när man är bedövad/förlamad från midjan och ner, man känner sig hjälplös och pinsam när pesonalen är 4 st som hjälps åt. Så tjusningen med snitt är inte så tjusig. Har du ett val till normal födsel ta den, hoppa på tåget och missa inte hållplatsen.

Idag kan jag ju säga att jag hade en väldans tur vad gäller mitt snitt, ärret är ca 8 cm långt och syns knappt. men jag har "snitt-valk" Vet många väninnor som är jätte missnöjda med sina snitt då de blivit ihopsydda fel eller fått en infektion i såret. Mitt snitt går längs troskanten och inte från naveln och ner. Men då jag redan har ett snitt, så går de in via samma ärr och plockar ut bebisen, känns bra. Jag behöver inte fler ärr på magen och fler valkar.

Får jag chansen till en vaginal "normal" födsel så tar jag den utan att blinka. De måste vara den häftigaste utav dem häftigaste upplevelserna någonsin. Och jag känner sådan lycka med de kvinnor som genomgår den.

Så bebis, kommer vi åka tåg du och jag?