Nu har Emmas inskolningsdagar passerat och på måndag är de tanken att jag bara ska gå dit lämna henne, vinka hejdå och gå! Ser på måndagen med blandade känslor. På ett sätt så känner jag oro, tveksamhet och skuld. Tio sidor av mig skriker att de gör inget om hon går hemma med mamma 1 år till. Jag är ju hennes mamma och vet vad som är bäst för henne. Men samtidigt skriker flera sidor åt mig att släppa kontrollen lite, Emma är stor flicka nu och hon har ju faktiskt jätte kul på dagis. Hennes utveckling går ju snarare mer framåt på dagis när hon ser hur alla de andra barnen gör.
Och som hon skrattar, leker och busar gör hon inte på samma sätt hemma för där känner hon ju till alla saker, sitt rum och alla rutiner. På dagis är allt nytt och spännande. Men de som känns kanske allra mest i hjärtat är att någon annan ska ta hand om min lilla flicka. Jag vet att de kommer gå bra, herregud personalen är ju utbildad och har egna barn. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna oro och tveksamhet. Tänk om Emma stoppar något i munnen och personalen inte ser henne för att de är flera barn där som också kräver uppmärksamhet, eller om hon ramlar och slår sig riktigt illa. Ja ni förstår och tankarna blir bara värre och värre ju mer jag tänker. Och den enda personen som jag kommer lägga skulden på och klandra om någonting skulle hända Emma är mig själv. Precis, de var ju jag som valde att ha henne på dagis.
Kan inte låta bli att känna mig nästan lite som om jag vore en dålig mamma fastän jag vet att jag är den bästa mamman någonsin för Emma. De finns ingen bättre mamma till Emma, för jag kan ju henne utan och innan, jag vet hur man tröstar henne, leker med henne, matar henne, när hon pratar vet jag vad hon säger eller menar... Så jag kanske är den bästa sämsta mamman med de dåligaste självförtroendet och värsta kontrollen som finns. Men jag kan inte hjälpa de. Jag älskar min dotter så att de gör ont i hjärtat bara jag tänker på henne. Pratar man med andra föräldrar så säger ju de flesta att de känner samma sak, men kollar man på deras ungar så har de ju hur kul som helst, trivs bra och känner ingen som helst fruktan eller oro för att vara på dagis.
Ett barn som är otryggt skulle ju inte direkt leka med sina nya kompisar, leksaker, ignorera sina föräldrar under inskolningen, äta bra, sova bra och visa ett fint beteende. Snarare att de skulle bli tvärtom. skrik och bråk när man närmar sig grinden, panik med en gråtande unge på halsen som vägrar släppa, matvägrar, sover dåligt och går undan vännerna. Så om Emma känner panik inför måndag och jag ska gå, kommer jag bara att klandra mig själv och känna att jag har misslyckats, medan samtidigt om hon blir ledsen blir de som en bekräftelse att hon vill vara med sin mamma. Dubbla budskap. Jag kommer må så dåligt under måndagen, och tanken på att ringa Emma sjuk på morgonen kommer förmodligen inte ligga frånvarande i tankarna eller att vi försover oss med flit.
Så ja jag ska ju självklart visa styrka och mod för att Emma ska trivas så bra på dagis som möjligt. Jag ska hålla tårarna tillbaka och vinka hejdå. Sen kan jag gråta vid husknuten och hela vägen hem. Bara inte den finaste lilla varelse ser det. Jag vet ju att Emma älskar dagis, så varför tvivlar jag så satans mycket. Funkar de inte med dagis så lär vi ju märka det och då är de ju egentligen inte omöjligt att låta henne vänta ett par månader...
Nu vaknar Emma och jag avbryter här för att gosa, busa och leka med henne. Min älskade lilla dotter som är min lilla solstråle i vardagen...
inlägget från den oroliga mamman...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar