Ja som sagt igår så var ju Emma och fick sina tre månades sprutor, dum som jag är så åker jag dit ensam. Jag som är så j**la spruträdd. Vi kan ta de från början.
Jag var ute i god tid med att klä på, mata, blöjbyte, packa skötväska, ja alla vanliga rutiner. När jag precis är klar så börjar Emma små tjura i bilbarnstolen, inget allvarligt bara missnöjd till att helt plötsligt gallskrika, (normalt sett så lugnar hon sig nästan direkt, när man gungar henne eller pratar med henne) hon skrek och skrek, tillslut skriker hon inte alls och övergår i en blå nyans, hon skriker men de kommer inga ljud, jag får panik men agerar fort och plockar upp lillan. Gungar henne och går runt, plötsligt hör jag snyftningar och hon andas, skärrat men hon andas. Hon kryper i hop hos mig och vi blir sittandes så båda två i minuter och tårar rinner nedför dotter och mors kinder.. Emma lugnar sig och jag börjar också komma ner på jorden, inser att vi ska vara på BVC om 15 min, Hur länge höll den hemska scenen på kommer jag ihåg att jag tänkte när jag packat in Emma och mig i bilen och börjat köra.. Hör hur Emma snyftar tyst i sömnen när vi åker ner till BVC!
Blev 5 minuter sena till läkarbesöket, och de gjorde rutinkontroll med vikt, huvudomfång och längd. Emma väger nu 5645 g, huvudomfång 38 och är 58,5cm lång! Stora tjejen. Sen kommer vi till momentet jag har fasat för och som gett mig magkatarr och sömnbrist natten till måndag.. SPRUTORNA! de är två dessutom en i varje lår... Känner att jag bara vill fly, men biter ihop för Emmas skull, hon ska inte få min rädsla för sprutor,blod och nålar. Sitter med Emma i knät och blundar så hårt jag kan, tårarna rullar redan innan sköterskorna sticker henne. 1 , 2 ,3 sekunder sen börjar Emma skrika hysteriskt igen, biter i hop så hårt jag kan och tröstar, vaggar, pussar och tillslut somnar hon igen, snyftandes i sömnen igen! Klär på henne och ilar ut till bilen..kör några hundra meter sen ringer jag Pontus och bryter bokstavligt talat i hop helt, får stanna bilen och lugna mig, tårka tårarna. Emma sover fortfarande! Väl hemma så sitter jag bara med henne i soffan tills Pontus kommer hem, vill inte släppa henne! vill vara nära!
Nästa gång är de Emmas pappa som åker då de är sprutor, jag klarar inte det en gång till! Visserligen så tror jag att incidenten innan vi kom iväg utlöste större delen utav mitt sammanbrott. Var säkert skärrad innan. Tror visserligen att de gjorde ondare i mitt hjärta än vad de gjorde i Emmas lår. Olyckligt och långt inlägg! Beröm till er som orkade läsa ända hit! kram på er från en skärrad morsa!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar