En vändning för oss alla!

Var ju som sagt in igår morse på bedömningsavdelningen på kvinnokliniken. En jätte trevlig barnmorska tittade med ultraljud hur våran bebis mår och framförallt hur den ligger i magen, som flera andra barnmorskor har konstaterat den senaste månaden är att den ligger i säte och har huvudet uppe vid mina revben på högersida, samt att moderkakan ligger på högersida. Barnmorskan konstaterade att bebisen skulle få ett försök till vändning så hon ringde förlossningen och meddelade att vi kommer, vi fick även jättefina ul-bilder av barnmorskan på bebisens ansikte, laddar upp dem senare.

Så jag och Pontus traskade vackert ner 1 våning och blev inlotsade i ett litet rum jag blev beordrad att lägga mig i sängen och så skulle de ta ett CTG, allt såg bra ut så en Barnmorska som hette Johanna kom in och gav mig Bricanylspruta för att livmodern ska slappna av, 20 minuter senare kommer johanna tillbaka med en läkare och en överläkare, dags för vändningsförsök. De försökte ett par minuter men fick ge upp när bebisen inte flyttade sig något och jag hade sådanna smärtor i buk å revben att jag höll på att svimma. Grinade hysteriskt :( jag vill aldrig mer vara med om ett vändningsförsök! Iaf så stannade Johanna och läkaren kvar hos mig en stund, gjorde ett nytt CTG medan fick jag två möjligheter. 1) Gå upp till röntgen, röntga mitt bäcken och sedan föda vaginalt med sätesbjudning. 2) Göra ett planerat kejsarsnitt. Vi diskuterade igenom möjligheterna, och som förstföderska att föda i säte rekommenderade hon inte, kan uppstå en del komplikationer. Ett snitt går fort att förlösa med men kan vara smärtsamt efteråt. Men för min och bebisensskull så enades jag, Pontus och läkaren om att kejsarsnitt vore de bästa, å där är vi nu. Jag och Pontus fick datumet 11/3 för planerat kejsarsnitt. Den 11/3 får vi träffa dig vårt lilla mirakel, om du nu inte bestämmer dig för att komma tidigare men då blir de ett såkallat akutsnitt!

Så gårdagen blev en riktig vändning för oss alla. Tänk er känslan, om man har sett jätte jätte mycket fram emot att föda vaginalt. Läst förlossningsböcker, profylax och alla andra förberedelser och aldrig haft en tanke på kejsarsnitt som en alternativ födelse. Tanken på snitt skrämmer mig ordentligt. Ett snitt för mig själv anser jag som om jag inte har rott min graviditet i mål, jag ville ha värkar, sammandragningar och få krysta. Jag ville vara delaktig med min sambo i förlossningen, vi skulle tillsammans jobba som ett team för att sätta vårat underbara lilla mirakel till världen! Men så blir de inte, jag vet att bebisen måste ju ut på något sett, men jag var inte alls förberedd på snitt och när förutsättningarna såg så bra ut till vändning så hoppas man ju på vaginalförlossning. Men jag slutar inte hoppas, bebis kan ju faktiskt vända sig men möjligheten är liten men den finns! Så nu är man utlämnad till ett operationsteam som gör allt jobb åt en, jag vet att man inte ska tänka så men de gör jag och kan inte rå för. Försöker se det positivt med att bebisen kommer att se perfekt ut, inga "klämskador" efter förlossningen och jag behöver inte vänta flera timmar på att få se/träffa honom/henne! och Jag vet när han/hon kommer! De här är bäst för mig och bebisen! Men känslorna spelar ett spel med mig just nu, jätte mycket upp och jättemycket ner. Har bestämt mig för att vara stark och ta mig samman, jag ska ju bli världens bästa mamma! :)

Så här blev min hemmagjorda "sängmobil" som jag tillverkat till bebisen, mycket nöjd!